Forskare Elisabeth Bladh om det alternativa nobelpriset i litteratur

Vad är det alternativa nobelpriset?
I söndags var det stor fest på Berns i Stockholm när den franskspråkiga författaren Maryse Condé från Guadeloupe tilldelades Den Nya Akademiens Litteraturpris 2018 eller det som i folkmun kallas ”det alternativa Nobelpriset i litteratur”. Det rådde inget tvivel om att författaren var oerhört rörd och tacksam över att ha fått utmärkelsen, som alltså röstats fram i en tredelad transparent och demokratisk process: först genom nomineringar av svenska bibliotekarier, därefter via en omröstning av läsare världen över och slutligen en expertjury som valde mellan de fyra författare som fått flest röster (två kvinnliga och två manliga). I sitt tacktal redogjorde Maryse Condé för hur hon glatt sig åt gratulationerna som strömmat in från värdens alla hörn.

Vem är Maryse Condé?
Maryse Condé är en världsförfattare i flera bemärkelser, framförallt genom sina berättelser förstås som berör och fascinerar läsare i så skilda kulturer. Likt många andra franskspråkiga författare har hon också flyttat runt och bott i flera länder på olika kontinenter. Efter uppväxten på den karibiska ön skickades hon av föräldrarna till Paris för att studera. Därefter flyttade hon till Afrika med sin första man och kom att arbeta som lärare i ett flertal afrikanska länder innan hon återvände till Paris för att doktorera. Så småningom rekryterades till USA för att utveckla ett center för franskspråkiga litteraturstudier vid Columbia University i New York. Nu bor hon någon timme utanför Avignon tillsammans med en sjukvårdare och sin man, engelsmannen Richard Philcox som översatt många av hennes romaner till engelska. Hon är fortfarande aktiv som författare och låter sig inte begränsas av sin sjukdom som gör det svårt för henna att röra sig och tala.

Författaren har förekommit i förhandsspekulationerna inför Nobelpriset under många år så det är kanske inte ett så förvånande att hon har en stor beundrarskara som röstat fram henne. Vi får väl se hur hennes chanser att få det officiella priset påverkas nu när hon tilldelats det ”alternativa”. Jag kan tänka mig att hon är mer än nöjd med att få det alternativa priset. Det är en författare som gått sin egen väg, som inte är rädd för att säga sin egen mening: hon är t.ex. en stark förkämpe för Guadeloupes självständighet, samt ytterst kritisk till att franskspråkiga utomeuropeiska författare från exempelvis Karibien och Afrika anpassas till en fransk publik med förklaringar i fotnoter eller förord. Samtidigt har hon aldrig riktigt velat ingå i en skola, t.ex. kreolitet-rörelsen med säte på Martinique som strävar efter att ge det lokala språket högre status och mer inflytande i litteraturen. Inte för att hon inte stödjer deras arbete utan just för att hon inte vill låta sig styras i sitt skrivande. Att huvudpersonerna i hennes böcker ofta utgörs av starka kvinnor som tvingas reda sig själva under svåra förhållanden är dessutom nog så passande med tanke på det debacle i Svenska akademin som gjorde att priset överhuvudtaget togs fram.

Hur förhåller sig din forskning till hennes litteratur?
I min forskning intresserar jag mig för litteraturförmedling via översättningar, en inriktning som jag började med ungefär samtidigt som Maryse Condé återintroducerades på den svenska bokmarknaden. Sitt stora internationella genombrott fick författaren på 80-talet med en historisk afrikansk släktkrönika som utspelar sig i det som idag är Mali. Den översattes till svenska 1989 med bidrag ifrån SIDA men sen dröjde det till mitten av 2000-talet innan författaren gavs ut på nytt i Sverige. Färden genom mangroven, en annan gammal succéroman (från 1989) där handlingen utspelar sig i en liten bortglömd by på Guadeloupe, slog då an hos den svenska läsekretsen och nu finns sammanlagt sex böcker, varav en barn- och ungdomsbok på svenska.

Maryse Condé är en väldigt översatt författare, framförallt till nederländska, tyska och engelska. Till skillnad från i Sverige var intresset på dessa språk störst under 90-talet och inga nya översättningar har kommit på tyska eller nederländska på senare år. Utgivningen på engelska sker numera sporadiskt och översättaren vittnar om att varje bok har varit en kamp att få ut. Sverige skiljer sig alltså åt i och med att utgivningen här börjar tar fart efter det att intresset för författaren peakat i andra länder.

Att Maryse Condé fick en andra chans i Sverige har vi till stor del en översättare att tacka för. Helena Böhme översatte Färden genom mangroven på eget initiativ och låg därefter på förlaget Leopard att ge ut boken. Romanen fick ett väldigt fint mottagande i dagspressen och samma år besökte författaren Bokmässan i Göteborg.
För en större allmänhet är Maryse Condé antagligen ändå relativt okänd. Däremot är det flera forskare i Sverige som intresserat sig för hennes författarskap och då ur ett översättningsperspektiv. Översättningsforskaren Yvonne Lindqvist vid Stockholms universitet använder Maryse Condé för att illustrera sin hypotes att en författare från en för oss avlägsen kultur först behöver ges ut på engelska för att ett svenskt förlag överhuvudtaget ska fundera på att introducera författaren på svenska. I DN kunde vi i lördags däremot läsa att litteraturvetaren Christina Kullberg, docent i franska vid Uppsala universitet, menar att vi här tvärtom ser ett exempel på hur viktiga enskilda individer är (i det här fallet framförallt översättaren) och att systemanalyser inte alltid kan förklara hur litteratur sprids. Sanningen ligger kanske någonstans däremellan. Utan det internationella erkännande som författaren nått genom de engelska översättningarna kanske inte förlaget valt att anta manuset? Christina Kullberg har även konstaterat att den lyckade satsningen på Maryse Condé inte alls medfört att förlagen vill utöka sin västindiska repertoar och ge ut fler franskspråkiga författare från Karibien.

Det ska bli intressant att se vilken impact priset får på intresset för Condés författarskap såväl i Sverige som i andra länder. Jag hoppas på att hennes svenska förlag fortsätter att ge ut hennes böcker, det finns så många som skulle förtjäna en vidare läsekrets. Varför inte den historiska romanen Moi, Tituba sorcière… Noire de de Salem, som handlar om häxbränningarna i 1690-talets USA, eller La Migration des Cœurs, hennes omskrivning av Emily Brontës klassiska roman Wuthering Heights? Eller ytterligare några av de självbiografiska skildringarna: författarens eget liv är minst lika fascinerande som hennes påhittade berättelser.